Söndag kväll, uppkrupen i soffan lagom snuvig med fjärrkontrollen i högsta hugg. Zappardjävulen grabbar tag i mig och kanalerna flimrar förbi i vad som känns som en oändlig ström och inte bara de 12-13 stycken jag faktiskt har. Reklam, reklam, sport, kulturprogram om Gibraltar…. Inget lockar, inget fångar min uppmärksamhet när jag plötsligt slutar zappa på NRK.
I den, av mig, nyupptäckta pärlan Bokprogrammet berättar Kate Morton precis för en norsk journalist att hon vill ge sina läsare samma upplevelse som hon hade när hon läste Enid Blyton som barn. Den där känslan av att dras in i historien så till den grad att den världen blir din. Det var inte förrän någon dum förälder ropade på henne som och slungades tillbaka till den här världen. Åh Kate, precis så var det för mig också och precis den känslan önskar jag mig varje gång jag tar upp en ny bok.
Nu var jag fast, jag har aldrig tidigare sett Bokprogrammet men det lär jag ju göra i fortsättningen. Superintressant! Den här veckan var det fokus på de nye damromanenen, det vill säga en mer litterär variant av chic lit. Välskrivna bladvändare helt enkelt. Efter intervjun med Kate följde en med Lucinda Riley som precis håller på att lansera sin bok i Norge. I min att läsa hög ligger den, Hothouse Flower, och väntar på att bli upplockad. Och jag som precis tagit upp Kates bok I det förflutna, även om hennes senaste Distant Hours lockar ännu mer, men den har jag inte ännu.
Nu känner jag mig som den berömda åsnan mellan två hötappar. Dels vill jag läsa I det förflutna för att se om Kate lyckas med sin bortsvepningsintention, jag tyckte den första boken Den glömda trädgården var okej men inte sveptes jag iväg. Dels har jag velat läsa Hothouse Flower sedan jag klickade hem den från Bokus.
