Inte så sällan upptäcker jag att jag omedvetet tematiserar min läsning, vilket egentligen bara är en omskrivning för att säga att jag tenderar att snöa in på olika genre/ ämnen/ teman. Oftast är det helt omedvetet och jag upptäcker det egentligen inte förrän jag tröttnat och bytt till något nytt.
I vår har jag däremot faktiskt försökt att medvetet tematisera läsningen. Temat för årets Bokmässa är som bekant Norden, och det var med ganska stor förvåning jag insåg hur liten del av min läsning som rörde Norden. Men jag har försökt ta mig i kragen.
Ett steg i rätt riktning är Melanie McGraths bok Där ingen har gått. Melanie är förvisso inte norbo själv men har många års erfarenhet av livet norr om Polcirkeln. Och det är den erfarenheten som gör den här boken så speciell. Att den utspelar sig just norr om Polcirkeln, i och för sig på den kanadensiska delen av Grönland, men jag tycker ändå det räknas.Där ingen har gått handlar om Edie Kiglatuk isbjörnsjägare, halvinuit, vildmarksguide och inte minst obekväm och besvärlig kvinna. Under en jakttur skjuts en av männen hon guidar till döds. En händelse som till Edies stora förvåning och ilska av stadens fega politiker avskrivs som en jaktolycka. När sedan Edies styvson råkar illa ut inser hon att det är något större i görningen. Ingen verkar vilja att hon forskar i vad som egentligen han hänt och hon motarbetas från alla håll.
Boken nominerades till Gold Dagger Award 2011 något som till en början gjorde mig lite konfunderad. När jag i de första kapitlen ställs öga mot öga med en helt främmande och väldigt annorlunda kultur är det inte dödsfallen som fångar min uppmärksamhet. Det är just kulturen som fascinerar. Sedan fall historien lite, det är ett ganska långt parti mitt i boken där inget egentligen händer och koncentrationen riskerar att svikta. Men jag är glad att jag läste vidare. För halvvägs in i boken tar historien fart när Edie ger sig ut för att söka svar på vad som egentligen hänt hennes styvson.
Melanie har tidigare skrivit flera faktaböcker om livet och kulturen i Arktis, och det märks. Boken är fylld av såväl miljöbeskrivningar som detaljerad information om klädsel och mat. Man får också en väldigt bra inblick i hur ett litet samhälle, en liten kultur som inuiternas skiljer sig från vår egen. Det är jätteintressant, men blir ibland lite för mycket för att driva själva spänningsmomenten framåt.
Men jag är glad att jag läste den och greppet att förlägga en kriminalroman till den arktiska miljön applåderar jag. Mer sådant!
Betyg: ***
Antal sidor: 378
Förlag: Wahlström & Widstrand
Andra som läst boken:
