(klicka på texten för att läsa hela inlägget)
För exakt ett år sedan satt jag och längtade efter fortsättningen på Brobyggarna, Jan Guillous smått galna tilltag att skriva om hela 1900-talet. Så kom den då, Dandy och jag skulle äntligen få veta hur det gick för Sverre efter hans hastiga avfärd från Dresden. Och jag blev inte besviken trots att de båda böckerna skiljer sig en hel del åt.
Brobyggarna är en mycket teknisk roman fylld av ingenjörskonst, järnvägsbyggeri och båtkonstruktion. Men också lejonjakt och världskrig. De båda bröderna Oscar och Lauritz romantiska öden och missöden finns med som en krydda men ligger inte i fokus. I Dandy spelar kärleken däremot en stor roll, nästan en huvudroll. Det är den kontroversiella kärleken till en annan man som får Sverre att hastigt och lustigt fly fältet och det är runt hans kärlek till den adlige Albie hela historien cirklar.
Även om London var betydligt öppnare och mer tolerant än Dresden och Norge så var det inte lätt. Oscar Wilde hade i viss mån banat väg och Bloomsbury-gruppens öppenhet gjorde livet ganska glatt men folks fördomsfullhet tenderar att sätta käppar i hjulet på den lyckligaste av historier.
Inför läsandet av Brobyggarna hade jag hört om ”frossandet i sexscener” som skulle finnas med. Ve och fasa! Jag missade den detaljen. Nog för att det finns några sexscener, men så hemskt chockerad blev jag inte. Den här gången har Guillou valt att inte uttryckligen beskriva scenerna men de finns där ändå. Den är gången var det platta kvinnoporträtt jag varnats för. Jag vet inte jag. Själv är jag ganska förtjust i Margie, tycker hon är en ganska tuff cookie.
När de vistats i England får Sverre i uppdrag att måla porträtt av Albies systrar och därmed börjar det kulturella frosseriet. Här är gott om konst och litteraturreferenser och många av världens stora namn finns nämnda eller figurerar i omgivningarna.
Någon sa att den här boken egentligen bara har ett fel: att den tar slut. Och jag är benägen att hålla med. Det är med spänning jag väntar på nästa del och önskar att det inte ska behöva ta ett helt år tills dess. Frågan är vem som får bära historien den gången. Guillou har redan låtit Oscar, Lauritz och Sverre för historien framåt. Blir det möjligen Lauritz barn som leder oss in i andra världskrigseran? Den som lever får se.
Jag har egentligen bara ett kriterium för en bra bok: att historien tar mig med ut på en resa. Jag vill svepas med. Försvinna in i berättelsen. Vara där. Och det lyckas han med. Jag gillar karaktärerna och miljöerna får mig att svepas bort på ett Down Town Abbey-luddigt moln. Ett extra plus för det snygga omslaget.
Betyg: ****
Antal sidor: 400
Förlag: Piratförlaget
Andra som läst boken:
Bokläsardagbok
Litteraturmagazinet
Bokparet
