Veckans bokbloggsjerka var en riktig utmaning. Den här gången löd Annikas fråga: Om du fick möjlighet att sätta ihop en resa som skulle gå i litteraturens tecken, vart skulle den gå och varför?
Svårt. 1800-talets Paris med avstamp i Claude de Izners böcker vore härligt. Pere la Chaise-kyrkogården, Moulin Rouge, det nyuppförda Eiffeltornet, Sacre Ceur… Åh ja!
Men, det är var en geografisk resa, inte en tidsresa. Och då är Donna Leons Venedig oerhört lockande. Att få vandra i Brunettis fotspår, gärna under den berömda carnivalen. Vackra byggnader, god mat, vatten, gondoler, maskeradkostymer utan dess lika, masker, facklor som brinner…
Vänta, nu svävar jag ut igen. Det Venedig jag ser framför mig är nog mer förknippat med 1700- och 1800-tals filmerna jag sett. Casanova, Köpmannen från Venedig mfl och då behövs en tidsmaskin igen.
Nej, min resa i nutid skulle ske ombord på en segelbåt som skulle styra kosan mot Marstal på Aerö i Danmark. Förvisso med anledning av en roman som utspelar sig under 1800talet, Vi de drunknade av Carsten Jensen. Det är nog en av de bästa böcker jag läst och en som fick mig att genast vilja åka dit för att få se stenpiren de byggde i sitt anletes svett, de vackra husen som uppfördes när Marstal var en av världens främsta skeppsbyggarställen, altartavlan som Carl Rasmussen målade under sådan möda innan han åter begav sig till Grönland för att aldrig återkomma.
Marstal är ett samhälle där människor i alla tider levt på havet, av havet, med havet, i kamp med havet. Männen byggde skepp, arbetade som sjömän eller fiskare och levde sina liv på sjön, och nästan utan undantag dog på sjön.
”Ni kallar Marstal för sjömännens stad”, utbrister en av öns många änkor, ”men vet ni vad jag kallar staden? Jag kallar den för kvinnornas stad. Det är kvinnorna som lever i den. Männen är bara där på besök.”
Dit vill jag. Kanske i sommar…
