 |
| Björnstad av Fredrik Backman |
Hur recenserar man på några korta rader en bok som berör på djupet? En bok som spänner över så många olika ämnen och ändå på samma gång rör sig i det lilla, vardagliga livet som vi alla känner så väl igen. Jag vet inte, men jag gör ett försök, om inte annat så för att samla mina egna tankar.
Fredrik Backman är ingen ny bekantskap, för många av oss slog han igenom med dunder och brak för några år sedan när debutromanen En man som heter Ove kom ut. Flera vet att han skrivit i många år, om än i andra forum än just den bokliga, men det var med Ove som han blev du och kompis med hela svenska folket. Var och varannan svensk har köpt och läst den och många har älskat den. Själv blev jag väldigt förtjust i historien, även om Ove gjorde mig tvärilsk. Jag känner honom ju, Ove, jag vet vad han heter i verkligheten, och det är INTE roligt.
Sedan följde ett par böcker till och nu, lagom till Bokmässan i september, kom så Björnstad. Jag var lite tveksam, det är en tjock bok och jag hade flera som stod på kö att bli lästa först. En vän bad mig köpa ett ex åt henne så självklart ställde jag mig i signeringskön. Det tog inte lång stund innan en ofattbart lång svans av signeringssugna läsare bildats efter mig, en svans som ringlade genom halva mässhallen. Helt ofattbart. Backmans popularitet hos svenska folket ska inte underskattas.
Det tog sin tid och jag hade som sagt flera böcker på kö innan den här, men till slut har jag nu lyssnat klart. Min tid med Maja, Kevin, Benjamin, Peter, Mira, Ana och alla andra karaktärerna är nu slut. Tyvärr. Jag har tyckt om dem. Jag har förfasats tillsammans med dem. Jag har skrattat åt dem. Jag har blivit förbannad tillsammans med dem. Och… det ska erkänna, jag har gråtit en skvätt tillsammans med dem – för Björnstad är en historia som berör.
Historien utspelar sig i en liten håla mitt i skogen, mitt i Sverige. En håla som lever för ishockey, som tror att ishockey är guds svar på allt, lösningen på alla problem. Om bara juniorlaget vinner finalen, då kommer kommunen satsa på ett hockeygymnasium, ett köpcentrum kommer att byggas, en konferensanläggning att smällas upp och… ja ni förstår, den lilla orten kommer att få ett uppsving igen till slut. Men så händer det där som inte får hända, den stora skandalen inträffar och invånarna ställs mot varandra. Vem ljuger och vem talar sanning?
Precis som i Ove spelar Backman på vår starka igenkänning, man identifierar sig lätt med karaktärerna, miljön och händelserna. Boken utspelar sig i Björnstad, men det hade lika gärna kunnat vara Uddevalla, Gislaved, Hässleholm, Lund, Umeå eller någon annan helt vanlig svensk stad med helt vanliga ungdomar och vuxna.
Backman har själv sagt att boken handlar om vad vi är beredda att tillåta, att se mellan fingrarna med, när det gäller människor med makt, människor som har flyt och som det går bra för. Just den här gången gäller det ett hockeylag, men det hade kunnat utspela sig var som helst där fler än fem sex människor uppehåller sig. Maktstrukturer och hierarkier finns överallt, vi är bara så vana vid dem att vi inte noterar dem längre.
Jag har njutit av boken i Marie Richardssons uppläsning, verkligen njutit. Det tog lite längre tid än om jag hade läst själv, men det var det värt, Marie är en skicklig uppläsare.
