Ät mig!

När jag nu läst ut Agnès Deshartes Ät mig så undrar jag om det kanske är sådana de är, fransyskorna. Även här får vi göra ett studiebesök i huvudet på en fransyska. Myriam är, som jag uppfattar det, en kvinna i fyrtiofem års åldern som öppnar restaurangen Chez Moi. Eftersom hon har ont om pengar så bor hon även i restaurangen, sover i en sovsäck på en av sofforna, duschar i diskhon och förvarar sina kläder i en väska under disken.

Myriam är en mycket bestämd kvinna som inte gillar samhällets konventioner och folks mallar. Så hon vill inte göra reklam för restaurangen, hon vill att folk ska upptäcka den själv. Hon sätter inte ens upp en skylt utan har bara en griffeltavla i skyltfönstret med dagens meny. Och hon lagar fantastisk mat, det säger alla, när gästerna väl börjar hitta henne.

I början går det ganska trögt, men en dag kommer Ben in på restaurangen och allt förändras. Ben är inte bara Paris bästa servitör, han är trevlig, social, drar folk och duktig i köket och Myriam gillar honom, vilket inte vill säga lite.

Vi följer inte bara Myriams arbete med att få restaurangen att fungera utan får också följa hennes tankar, drömmar och fantasier och det är här tokigheterna kommer inte. Det är ibland svårt att skilja på vad som är sanning och fantasier, ibland svävar hon iväg och man har landat någon helt annanstans. I början gjorde det mig lite irriterad, och jag tyckte det var svårt att få grepp både på Myriam och boken. Men ändå kunde jag inte sluta. Det var något som höll mig fast. Något som drog mig in. Språket är fantastiskt och ger tydliga bilder i mitt huvud. Jag gillar verkligen den här boken, trots att den får mig att undra om alla fransyskor är konstiga. Å andra sidan inser jag att om någon skulle få förmånen att titta in i min hjärna så skulle de kanske också blir rädda…

Betyg: ****

Antal sidor: 276

Förlag: Sekwa