Vi var på 30-årsfest i Göteborg igår. Och det blev ett firande av sällan skådat slag. En nostalgitripp utan dess like spelades upp för besökarna på Lorensbergsteatern när Galenskaparna firade 30 år på scen. Skratt, skönsång, akrobatik och tänkvärda texter blandades i en härlig mix.
Från Bara sport, via Macken, Italienaren till personliga favoriten Under en filt i Madrid och…. Den ena gamla godingen efter den andra radades upp och bitvis stämde vi alla upp i spontan allsång. Skrattmusklerna motionerades till max och tre och en halv timme försvann i ett nafs.
Insprängt bland allt det uppsluppna och roliga har några av Claes Erikssons pärlor smugits in. Tänkvärda texter som ibland döljs bakom en förrädiskt lättsam mask. Sånt gillar jag. Ordskickligheten bakom Bara ben är ljuvlig att lyssna på och Vår tid tål att tänka ett extra varv på.
Vår tid, eller vad är klockan egentligen?
Klockan slog elva.
Ingen brydde sig.
Så den gick.
Klockan alltså.
Den gick. Och tiden.
Tiden gick ut.
Fast den var inne.
När tiden är inne
kanske den är ute.
Tiden kanske har gått.
Ut.
Så gör den ibland.
Tiden går ut.
Men den går aldrig in igen.
Ändå är tiden inne ibland.
Plötsligt är den bara inne.
Hur kom den in?
Vi förstår inte hur det
gick till.
För vi lever under tiden.
Hela tiden.
Kanske ska man låta
tiden vara.
Och låta den gå.
Ut.
Men om tiden har gått ut
kanske vi måste gå ut
och leta efter den.
Och leta genom tiderna.
och då kanske vi hittar
en annan tid.
Som inte är vår.
Eller också så hittar vi
väldigt mycket tid.
Så att vi får tid över.
Då kan vi ta in den
tiden.
Och så kan vi sitta där
och titta på den.
Och säga:
Nu är tiden inne.
